Om tiden då internets stundande revolution levdes i en källare under Västergårdsgymnasiet. Och hur ai återuppväckt en känsla från ungdomen.

Det är en helt vanlig vardagskväll, nattningen är avklarad och jag sitter i soffan med datorn i knät. Inspirationen bubblar i bröstet. Jag skriver korta instruktioner i chatten.

”Lägg till en knapp för att markera om flyget är bokat eller inte”

Min senaste appidé börjar ta form. Det ska bli en reseplanerare och chatten är med Claude, en ai-assistent som är bättre än mig på att koda.

Efter en liten stund startar appen i ett fönster och knappen jag bad om sitter precis där jag vill ha den.

Inspirationen fortsätter bubbla. Jag tänker och skapar. Formar hur upplevelsen av appen ska vara. Tänker till om hur den ska fungera. Vänder på abstrakta idéer i huvudet, får dem att komma till liv i något som går att klicka på.

Ai är nytt och överallt just nu, men känslan, den har jag känt förut. Känslan av att skapa och bygga med kod.

Det är hösten 1996 och jag har nyss börjat gymnasiet. Vi har bildlektion på Västergårdsgymnasiet och alla har precis kommit tillbaka från rasten.

– De har vattenkylda datorer i källaren. Stora som kylskåp är de, utbrister min nya klasskompis Jonis som ägnat rasten åt att utforska omgivningarna.

När vi kliver in genom lastkajen till det vi senare förstod var Södertälje Dataförening, SDF, möts vi av högar med datorer, gamla skärmar, sladdar och bråte.

Jag, Micke och Ante hittade varandra i teknikintresset redan de första dagarna på gymnasiet. Nu väcks vår ungdomliga nyfikenhet till julaftonslika nivåer.

På en öppen yta under de stora fönstren i pannrummet där föreningen håller till, sitter ett gäng äldre elever djupt insjunkna i varsin skärm, eller terminal som vi senare lär oss att det heter.

Det ser ut som på film.

Tangentborden klapprar tydligt för varje klick. Skärmarnas gröna text speglas i deras ansikten.

Snart lär vi oss att de spelar ett spel som heter Moria. Det gestaltas helt med hjälp av text på skärmarna och utspelar sig i en fantasivärld inspirerad av Tolkien.

Vi återkommer ofta till pannrummet där under Västergårdsgymnasiet. Det ska till och med komma att bli som ett andra hem.

– Är det ok om vi försöker starta de här? frågar vi när vår upptäcksfärd inne i lokalen tar oss till några större skärmar med tillhörande datorer från Digital som står i en hög.

Vi kopplar in. Startar. Trycker på tangentborden. Testar oss fram. Skriver ”help” eller frågetecken där vi tror det passar. Envisas. Får saker att fungera.

Kopplar in en sladd, är uppmärksamma på statuslampor. Tar oss djupare och djupare in i UNIX och OpenVMS, nätverk och internetteknik.

Läser och utforskar.

Vi städar i lokalen. Hämtar stora och tunga servrar som en gång kostat miljoner och nu måste ge plats för nytt och därför bortskänkes mot avhämtning. Sitter nätterna igenom och ”datar”, som vi säger.

Vi testar olika programmeringsspråk. Kodar ett närvarosystem för föreningsbidraget. Bygger en e-postklient. Utvecklar ett system för att program ska upptäcka varandra på nätverket.

Får till slut till en internetuppkoppling till föreningen. En sen natt skruvar vi isär en gammal skolklocka och får den att gå snabbare ju mer vi surfar.

Vi dricker Jolt-cola i mängder.

På internet hittar vi en sydafrikansk tjänst där man kan skicka gratis sms. Vi inspireras och skapar ett sms-spel, bara för oss medlemmar.

”flash har kastat en joltburk på dig” står det i meddelandet.

Alla hade ett handle, ett smeknamn som användes för att logga in på datorerna.
Lucia-hack och sena kvällar lät vi inspirationen bubbla i bröstet. Inspirationen över vad vi kunde skapa med kod, nätverk och datorer.

Andra hade knappt börjat prata om internet när vi levde det. Vi chattade och skrev i våra interna forum.

Trodde på den förändring som var på väg att ske. Kände oss revolutionära.

Information wants to be free.

Södertälje Dataförening var platsen. Det hade till och med skrivits en bok om de som satt där när vi kom, Pojkarna vid datorn.

30 år senare sitter jag i soffan hemma i villan. Grön text mot svart bakgrund.
Vännerna från källaren, de har ersatts av min ai-vän Claude.

Men barnen sover och jag känner precis samma inspiration nu som då.