Om blybitar, hemliga toaletter och varför köket på Järna bibliotek är det mest svenska jag vet.

Det är en sen natt under 00-talets glansdagar. Helgens mingelbilder bär lika tung existentiell vikt som Trumps senaste kärnvapenhot.

Telgekällarn har nyss stängt och den stackars kyrkogården utanför får utstå det rutinmässiga vinglandet av klackar till berusade samtal om efterfest och hopp om okristliga aktiviteter.

Jag står där och pratar, med all sannolikhet även jag om någon efterfest, när jag stöter emot något med foten.

Det är en liten metallbit. Vid närmare titt visar det sig vara en blybit, kanske en sån som används till en takplåt. En högst obetydlig bit material.

Men den är tung på ett sätt som känns oproportionerligt. Kall och tät på ett sätt som lovar ingenting. Ändå så skön att hålla i.

För den som minns sitt Södertälje så är huset där Telgekällarn, senare 550, Brasseriet och Café Dubai huserade, ett anrikt sådant. Lågt byggt i gatuplan med stående panel i gult.

I källaren den legendariska nattklubben. Innergården ovanför en plats för så många minnen.

Jag får ett infall och lägger blybiten under ett av hörnen på huset. Blybiten är osynlig för alla, men bara jag vet att den ligger där.

"Hon pluggar vid ett bord och jag håller i ett möte i ett av studierummen."

Som om jag äger en bit av offentligheten. Att den tillhör även mig. Att det är min plats att lägga saker på.

Den som någon gång spenderat en heldag på stan, i jobb eller shopping, tvingas någon gång tänka tanken om hur toalettbesök ska organiseras. Betala 10 kr för att känna sig som toalettboskap på Centralen, eller strategiskt tajma sin nästa kaffe på Bröd & Salt och fråga efter koden i kassan redan innan bönorna börjat malas.

Men inne i Sturegallerian i Stockholm finns en hemlighet. Tar man hissen två trappor upp hittar man en tom korridor. Några steg till höger finns där en toalett som alltid har toapapper men ingen tap-to-pay. Dörren på glänt när man kommer och låst med ett vred som lika gärna hade varit i en villa i Enhörna.

Känslan kommer vällande när jag uträttar mina behov där strax ovanför dyra butiker och otillgängliga kvadratmeterpriser.

I Järna har vi fått ett nytt bibliotek. Vi går dit ibland, jag och min fru. Hon pluggar vid ett bord och jag håller i ett möte i ett av studierummen.

Till vänster innanför dörren finns ett helt kök. Någon har diskat och lämnat en mugg att torka. ”Varsågod, gratis kaffe” står det på kaffebryggaren som nyss använts för något evenemang.

Jag och min fru värmer våra matlådor i mikron. Vi äter och ser hur någon kommer in för att skriva ut något, en annan för att läsa tidningen.

Det är Sverige för mig.